Att Hitta en Plats- Del 3
3.
”Vad tänker du på?” Loffe sneglade upp på mig medan han rullade sin cigg på mitt bröst. Den var ojämn och rynkig, det kunde jag avgöra utan att se ner på hans fingrar, de var vackra men hade aldrig varit skapade för försiktiga rörelser. Det måste vara allt eller inget, som om världen stod i brand och finrullade cigaretter var en världslig sak. Man ska ju röka upp dem ändå, brukade Loffe mena. På hans glasbord låg kocks som en vit dimma, omringade den fula snäcklampan jag hade gett honom i julklapp. Jag flackade snabbt med blicken ner på Loffe och sedan in i det gula och orangea tapetmönstret, som jag studerat de senaste 20 minuterna. Jag fokuserade blicken på hålet som jag hade gjort med stjärnmejseln förra veckan när Jimmy hade slut i lagret. Loffe hade inte kommenterat det än.
Vad tänker du på? ”Snöflingor” svarade jag och Loffe tittade naivt ut genom fönstret. Det var slutet på Augusti, sensommar och solen hade precis gått upp, men jag hade legat vaken hela natten. Hans ögon vandrade från fönstret till glasbordet till mig, tittade in i mina ögon som om jag var trasig. Jag är nog trasig, jag borde nog köpa spackel för det där hålet.
Jag frågade honom ibland varför han kom tillbaka för att undervisa oss, efter alla dessa år. Han svarade alltid det jag redan visste, han hade gjort allt, sett allt redan. Han hade tågluffat i Europa och bott i Stockholm och varit inneboende ett halvår hos en familj på Mallis. Loffe var äldre, dubbelt så. Men en som nöjer sig, det är gift. Egentligen var han allt som höll mig kvar i Sandviken, i ett grepp som aldrig frågat om jag vill gå. Hans armar var varma och trygga i den smala sängen ovanför systemet, hans rygg som en livboj för kalla händer. Som en självhatande omfamning täckte hans linnetäcken min nakna kropp. Men Stockholm hade smugit in på mig och tågen hade blivit billigare. Jag visste att jag inte längre kunde gömma mig i Loffes famn. Blomman började förlora sina rötter, jag kommer gråta men inte för dig.
Under en tid där vitt guld inte kunde rädda mig lossades finger för finger. Men när jag en natt träffade honom påminde det om en tid då jag trodde att jag älskade Loffe. Gävle var inte en stor stad och Victorias basgångar blandades med viskningar. Alla pratade. Och som alltid var det bara en tidsfråga tills de skulle hitta oss. Men jag kunde aldrig tänka mig att denna kunde verkligheten vara så ful att den fick mig att falla handlöst i backen.
Silke och mjölkvita armar och starka kroppar möter grus och knogar och starka slag. Igen, igen, igen. Någon spottar och skriker nära mitt ansikte som om jag vore döv. Kanske är jag döv, kanske är jag blind. Som varit så dum så länge. Jag skulle ha förstått att någon dag skulle det vara jag som skulle ligga här i mitt eget blod, skäms du inte? Människor från centrum går förbi på andra sidan gatan och sneglar som om det inte ligger en människa i den avgas-svarta snön, eller så låtsas de som ingenting. Om jag inte är döv kanske jag är osynlig. Centralstationen ligger fem minuter bort och skulle kunna ta mig till Stockholm, men mina ben vill inte röra sig, inte nu, inte alls. Gatan lurade tills sig allt hopp jag hade jagat.
Källaren under Folkets Hus var fylld med blickar, min kropp tillhörde allmänheten. Ryggraden till nacken försökte hålla stoltheten högt men stoltheten vägde mindre än min skam. En man är ett verk av ett liv, hårdheter, ärr, hur de förflyttar sig genom ett rum. Jag är ingen man, inte heller är jag Joachim, idag var jag någon helt annan. Pojkarna och flickorna misstog mig för Pär och havet av människor delade på sig sakta. De som bröt ögonkontakt var de som bara såg det svarta och svullna ansiktet och inte orden i min panna. Pär stod och lutade sig mot pingisbordet men slöt snabbt upp vid min sida när även han fick syn på mig. ”Inte här, kom, vi går och röker.” sa han enkelt, men hans käke var spänd och knogarna var vita. Jag följde efter honom upp igen med ögonen klistrade på hans nacke.
”Är du okej?” frågade han och inspekterade mina sår från ett märkbart avstånd, snuddade till min panna snabbt med pekfingret. Lätt och försiktigt, men mitt ansikte pulserade smärtsamt. Jag nickade och låste blicken på Pärs skor, de mörkblå Conversen var nu i en blek blå färg, trasiga på mitten av gummit. Pär backade något steg och tog sedan upp en cigg och tände den snabbt. Handled till fingertoppar var stadiga men ögonen rörde sig som pingisbollar. Tittade på backen, på mig, på himlen, på ciggen. Jag önskade att ögonen skulle ramla ut från hans skalle. Han drog in första blosset länge, en evighet. ”Alltså, fan Joachim jag vet inte. Varför… varför var du tvungen att strula upp allt så jävligt?” sa han plötsligt, undvek ögonkontakt och sparkade i gruset. Jag blundande och andades, röken från cigaretten stack i näsan. Gifterna kunde ha tröstat mig men jag vände mig om och andades ut.