Att Hitta en Plats- Del 2
2.
Jag och Loffe letade genom hyllorna på biblioteket efter Talking Heads skiva ”Remain in light”, vi skulle inte sno den, bara låna ett tag. Som jag hade lånat Pärs fina Pioneer-svarv i 2 månader nu. På bibloteket var dom alltid upptagna och alla ville lyssna på ”Once in a lifetime”, det var som om biblioteks-Lena och gud sände oss ett tecken om att det inte fanns någon annan väg att gå. Loffe drog ut en skiva,”You Can Tune a Piano But You Can’t Tuna Fish” och log stort, som att han hade fått stornapp. Titeln slog in våra dagar med den röda tråden av dåliga skämt vid köksbordet över det halvtaskiga snabbkaffet. Loffe brukade säga att när man letar i fyndlådan på loppis kan man inte gå efter musiken utan efter det bästa omslaget. Denna hade självklart en gigantisk tonfisk på omslaget, jag skrattade lätt. Mina fingrar dansade vidare över de tunna pappfodralens ryggar, en gång sorterade i fallande ordning, a till ö. Nu var de blandade och kantskavda och lämnade spår av en person som har gett upp. Jag hörde en harkling i slutet av korridoren och såg Loffe som menande hade börjat röra sig mot trappen med en gigantisk fyrkant stoppad under den bruna rocken. Hur vi skulle kunna gömma en vinylskiva hade jag inte tänkt på, så jag började lätt springa nedför trappen och förbi Loffe. Lena stod och sorterade böcker och de två smala gångarna ut från biblioteket var fria från hinder, men när larmet gick och Loffes lackskor började hamra högt i en sprint bakom mig bestämde jag mig för att det kanske var bäst att bara springa.
Loffe och jag var en tyst överenskommelse, från en vänskap till något mer och helt plötsligt var det en ny tillvaro som hade skapats. Vi var en vindpust som en dag inte skingrade utan drog dimman närmare. Jag såg mig som en självständig person, det beroende som växte fram i mig accepterade jag långsamt och med motstånd. Men snart levde vi i en viss harmoni, gömda och skylda bakom falska identiteter som inte krävde falska pass. Men även om pass hade krävts så var de onödiga, vi lämnade aldrig vår bubbla, den som omgav biblioteket och Loffes lägenhet och danssalen, Skosulorna som rörde sig hem mitt i natten, allt för ofta, var ett hån mot gatan. För en värld i skräck och i skam.
Ett sexuellt uppvaknande var en dimma av ovisshet, något som gömde sig mellan linnetäcken i Loffes säng, men som jag aldrig vågat veta. Jag fann dig i en gränd på Stockholms Södermalm. En trappa ner i mörker, nakna kvinnor och jazzmusik, där röster lockade med värme och rökiga andetag. Men mina dragningar låg inte i kvinnornas kroppar, som var konst, gjord att fascineras av, men inget att röra vid. De mjuka kurvorna fanns i mörkret, trevandes runt borden. De viskade ord som andades skönhet och letade sig ibland med lätta händer snabbt över min mage. Men jag stannade aldrig, jag hade vaknat och jag visste vad jag letade efter.
Kroppar av män, de raka och starka som är oförlåtande och tilldragande. De kropparna. I en vinröd lädersoffa fann jag Christian. Män är inga mästerverk men de är ett verk av ett liv, ärren och hårdheterna och sätten de rör sig på genom ett rum. Mannens ärr tyder på en karaktär. Finns de på knogar, ben, ansikte, händer? Christian var från Kista, en stadspojke med brunt hår och bruna ögon, men ett sinne blått som himlen och lika djupt och outgrundligt som havet. Hans ärr fanns på käken och underarmarna och jag borde ha sprungit men jag såg honom och hans lidande och såg ett hjärta som mitt. Jag stannade och dimman började lätta.