I PERIFERI

När jag går igenom staden

Ser jag sena promenader på bilvägar och bara ben

Ser jag farmor cyklandes snabbt mot affären 

Ser Sara och de namnlösa ansikten som aldrig hälsat

Jag ser nätterna jag skrek av glädje i min röda bil, ett leende tillhörande en galning

Känner hur odödligheten smakade när blodet rusade på nya sätt.

Jag mötte en man förra våren

som pratade om de tunga huvuden som vandrade i staden

sparkade grus och väntade på blommornas livscykel att börja igen

Det är försent när de dör men vi väntar alltid för länge

Tårarna på mina kinder av vänner jag förlorat, visar klarhet

i en dimma av saltvatten som smakar olika varje gång

Ibland som våren, ibland som stjärnor i en stad med förslutande avgaser,

Oftast som kronbladen på en lilja som en gång doftade midsommar.

Förr var vänner en ström att kämpa mot

Hajar med vittring på blod

Att det krävs två för en samhet glömdes bort och var mitt första misstag

Något liknande vind som skjutsar mina skuldror framåt när de sjunker hade jag aldrig upplevt

Men jag vet att idag kan jag lämna denna stad på lätta fötter

Även fast vinden i ryggen kan vara en tornado så menar den inte illa denna gång

Hur vänner kan vara stammen och inte trädtoppen

Visste du att de faktiskt ler för din skull?

Jag har gråtit, men aldrig för er

Krossade hjärtan var alltid nära, jag kunde känna det i mitt bröst när du aldrig vände dig om

Som en tidskapsel förföljer ni mig när jag går genom denna stad med platser från vår gemensamma historia

Och var vi än tar oss så ser vi skorstenarna höga och stolta

Jag spänner ögonen i asfalten för att försöka se empati i din reflektion,

men allt jag får är ögonkontakt från en smutsig pöl

Vindar från söder viskar fortfarande om allt som gick förlorat och jag kan inte längre undvika alla tecken 

Hemstad men aldrig min stad,

trots alla platser vi besökte tillsammans var den heller aldrig vår

Letade så länge efter någon mjukt i stål,

jag tror det är dags att inte förvänta sig något mer än stickande blickar

Jag mår bättre nu, om du undrade

Lugnet i en själ, av vänner som ger och inte tar, är det enda som du aldrig kan ta ifrån mig

Krama ur det sista av minnena som en lärdom och berätta för din vän om de misstag vi gjorde

Och förstå att vi inte var rätt för varandra