Förstå att vi inte var rätt
När jag går igenom staden
Ser jag sena promenader på bilvägar och bara ben
Ser jag farmor cyklandes snabbt mot affären
Ser Sara och de namnlösa ansikten som aldrig hälsat
Jag ser nätterna jag skrek av glädje i min röda bil, ett leende tillhörande en galning
Känner hur odödligheten smakade när blodet rusade på nya sätt.
Jag mötte en man förra våren
som pratade om de tunga huvuden som vandrade i staden
sparkade grus och väntade på blommornas livscykel att börja igen
Det är försent när de dör men vi väntar alltid för länge
Tårarna på mina kinder av vänner jag förlorat, visar klarhet
i en dimma av saltvatten som smakar olika varje gång
Ibland som våren, ibland som stjärnor i en stad med förslutande avgaser,
Oftast som kronbladen på en lilja som en gång doftade midsommar.
Förr var vänner en ström att kämpa mot
Hajar med vittring på blod
Att det krävs två för en samhet glömdes bort och var mitt första misstag
Något liknande vind som skjutsar mina skuldror framåt när de sjunker hade jag aldrig upplevt
Men jag vet att idag kan jag lämna denna stad på lätta fötter
Även fast vinden i ryggen kan vara en tornado så menar den inte illa denna gång
Hur vänner kan vara stammen och inte trädtoppen
Visste du att de faktiskt ler för din skull?
Jag har gråtit, men aldrig för er
Krossade hjärtan var alltid nära, jag kunde känna det i mitt bröst när du aldrig vände dig om
Som en tidskapsel förföljer ni mig när jag går genom denna stad med platser från vår gemensamma historia
Och var vi än tar oss så ser vi skorstenarna höga och stolta
Jag spänner ögonen i asfalten för att försöka se empati i din reflektion,
men allt jag får är ögonkontakt från en smutsig pöl
Vindar från söder viskar fortfarande om allt som gick förlorat och jag kan inte längre undvika alla tecken
Hemstad men aldrig min stad,
trots alla platser vi besökte tillsammans var den heller aldrig vår
Letade så länge efter någon mjukt i stål,
jag tror det är dags att inte förvänta sig något mer än stickande blickar
Jag mår bättre nu, om du undrade
Lugnet i en själ, av vänner som ger och inte tar, är det enda som du aldrig kan ta ifrån mig
Krama ur det sista av minnena som en lärdom och berätta för din vän om de misstag vi gjorde
Och förstå att vi inte var rätt för varandra