Ett ögonblick efter detta
Iris åkte lungt i stora cirklar över isen, med en vinflaska i näven och en cigg fastkilad mellan fingrarna. Förfesten hade erbjudit en chans att slippa soffhänget i ett par lite för små skridskor under trappen, luften var klar men smaken av aska hängde kvar i strupen. Det är så dumt att röka egentligen, hon funderade ofta om det skulle vara lika poetiskt att åka runt här utan den lilla glödande pinnen mellan fingrarna.
Hon spottade ut lite av smaken på isen och ersatte askan med smaken av sitt söta vita vin. Tog fart och gled djupare in i mörkret, hennes lilla fulla men glada publik på stranden försvann och festens djupa bas bredde sig ut över sjön likt pulsen som nu började öka. Det enda ljuset som kravstod var från fimpen som glödde blygt. Hon sköt bort den med indexfingret och plockade istället upp mobilen för att sätta på ficklampan.
Som i en film knakade isen plötsligt till under hennes fötter. Iris frös till, men de alkoholdränkta nerverna visste bättre än att hetsa upp sig. Ljudet avtog lika snabbt som det uppstod, ekot sväljdes av mörkret. Hon böjde sig sakta ner för att lägga sig platt på isen. Iris hasade sakta över isen mot det håll hon trodde var stranden, men det hade blivit svart igen så det var omöjligt att veta, mobilen kanske dog. Iris förstod att hon hade annat att tänka på, kylan började bita henne på armarna och fingrarna kunde hon inte röra, hon hade bara sin tunna vindjacka på sig, det var ju trots allt en fest hon var på. Men nu förbannade hon sig tyst, och fortsatte plågsamt sakta att hasa sig framåt, men det verkade lönlöst, hon visste knappt vad som var upp och ner.
Snart återvände ljudet som en våg av ny kraft och öppnade isen som ett svart hål under Iris kroppstyngd. Hennes skrik kvävdes av den bedövande kylan och vattnet som snart fyllde hennes strupe. Den plötsliga strömmen tvingade henne under isen och plötsligt var hon fångad i en låda med bottenlösa väggar var hon än vände blicken. Paniken bröt ut, hjärtat rusade och hon fäktade våldsamt med armarna. Sekunder efter hittade hon kanten och hävde sig ut från sin låda och slungades upp med ansiktet över ytan för att spy upp vattnet som fylld hennes strupe. Med de sista krafterna kastade hon sig upp på isen med underarmarna krampaktigt fastklistrade mot den släta ytan, till ingen nytta. Den första tre inandningarna drogs in häftigt och vände i bröstet lika snabbt när hon gled ner i det iskalla vattnet igen. Hon försökte få ett grepp, men isen bröts av, bröts av, bröts av. Tills den inte gjorde det, hon slungade upp ett ben med en urkraft hon inte visste fanns där och rullade in över isen.
Det kändes som dagar innan andetagen reste lungt ned i magen. Isen sprakade som frätande godis intill hennes öron och var på något sätt tröstande. Stjärnorna var många och vackra ikväll, konstaterade hon. Orions bälte i en perfekt rad på himlavalvet. En plötslig värme exploderade från hennes huvudkrona och färdades hela vägen ned till tårna, hela kroppen slappnade av och hon släppte ut en nöjt ljud från svaljet, ögonen stängdes sakta och lungt. Glittrande blixtrar sköt förbi ögonen en stund, basen från festen vandrade tillbaka och vinden brusade i öronen. Tills basen plötsligt dog ut och vinden upphörde, tills fyverkeriet framför ögonen hade sprakat klart. Festen fortsatte utan henne, inget hade hänt.