Att Hitta en Plats- Del 4
4.
Ikea-kassar upp och ner för trapporna. Vi snuddade till varandra då och då när vi möttes i trappan och det slog blixtrar mellan oss. Det var snart ett halvår sedan vi träffades och en vecka sedan jag för första gången såg Christian i ett sanningsfullt dagsljus. Christian tyckte att hans lägenhet i Hallonbergen var stor nog för två. Jag visste inte om det var för mina sönderslagna revben eller för hans spontana hjärta, men jag och mina Ikea-kassar var här och Loffe och Pär hade jag lämnat bakom Hammargymnasiet.
Bit för bit upptäckte vi varandra. Vi pratade om att åka till San Fransisco till våren men jag hade inte råd. Christian sa alltid att jag var den modigaste och fegaste personen han hade träffat, jag var småstadspojken som hade lämnat allt, men som solen och månen var jag också den som inte vågade gå till Operan på audition, och han var den som målade kvinnor och män nakna från 12 till 4 varje natt och rökte cigarretter tills hans lungor var torra. Han var elden som jagade mig och såg ner på min småhet, och han var fallskärmen som höll om mig och delade på sista blosset. Christian målade alla ögonblicken med glädje. Av svart och vitt var han många gråskalor, men för mig var han bara vit, bara rätt.
”Vad tänker du på?” skrattade Christian. Höga på varandra låg vi utslagna på sängen, lyckliga och tomma på ord. Täcket mellan oss hade knuffats bort länge sedan, men kylan som nu försökte leta sig in kunde inte få ett grepp. Värmen från dina djupa andetag som sprider sig över min nacke är nog för att hålla mig varm, och trygg. Täcket verkar världsligt när dina armar slingrar sig runt min mage. Det är sommar, det är söndag och vi var de enda som inte var ute igår. Klubben Big Brother som han hade pratat om hela våren pulserade i den ovanligt varma natten, vi hade gått förbi och tittat från utsidan. Som ett gammalt par som skrockar sig över ungdomarna. En bra känsla, jag ville inte smaka deras San Fransisco som Christian lovade var den godaste drinken i Sverige. Jag kunde nästan ha varit föreståndare för Spola Kröken om Christian lovade att alltid älska mig.
Det var som om Christian hade tagit mig gisslan mot världen, jag eller dom? Alltid du. Vad tänker du på? ”Oss.” Svarade jag på hans fråga. Mötte hans skrattande ögon och log tillbaka med hela mitt ansikte. Solsken sköljde snart in över lakanet och hans rygg och formade en siluett av överkroppens former. Jag följde ljuskantens linjer sakta med fingret.
Christian log, men putade snart sina läppar och lät blicken glida iväg, som han gjorde när han tänkte. ”Jag har tänkt” Sa han plötsligt med en röst som hade bestämt sig för att balansera över ett stup. Hans fingrar letade över min nakna hud, sökande. ”Operan har provning snart. De behöver någon som dig.” De behöver någon som dig. Han upprepade dom orden ofta, smög in det i olika sammanhang och lämnade dom för att växa. Som vanligt hittade hans indexfinger min handflata och de sökande fingrarna vilade flätade i mina. Han tittade mig rakt in i ögonen. Denna gång hade han rätt.
Han blick vilade i mitt ansikte när min seglade ut över hans siluett igen. Han tvingade tillbaka elden för att inte skrämma mig som annonsen han smugit fram ur tidningen hade. Men orden hade fått rot i mig, och tillslut mötte jag hans blick och nickade. ”Tack” svarade han, jag lämnades ovetande om det var ett tack menat från honom till mig eller från mig till mig. Men jag antar att tystnaden tjänade som en bekräftelse att jag fick bestämma det själv. Han kysste lätt min axel och somnade mot mitt nyckelben.